Otålighet

Hatar att vänta, alltså ogillar starkt den känslan, om det är en känsla…? Så här då, om väntan är en situation så hatar jag den känslan som den situationen är orsak till. Kan nästan säga att jag föraktar människor som ser ett egenvärde i själva väntan. Den som väntar på något gott i helvete heller.

Jaaa visst förstår jag att det kan vara mycket bra med kontemplation och reflektion innan man handlar men det är inte den väntan jag menar, reflektion är inte väntan, det är reflektion! I väntan är man klar att agera, redo att anfalla eller förföra, man har satt på sig skorna och står färdig i hallen, punkten är satt och man vill bara publicera sin text så att man kan börja på en ny!

Det finns mer jag hatar i samma genre faktiskt… att hålla tillbaka, att inte ge allt, att helt enkelt artigt vänta på sin tur…och det värsta är att det går inte ihop med en 43-årig trebarnsmorsa med samhällsengagemang att kräva att få stå först i kön! Skit också!

Men så å andra sidan… Hata är ett starkt ord, lika starkt som ordet älska, och för mig är det samma sak. Hatar det som står i vägen för det som ger mig passion, för det jag älskar. Så väntan har väl sin funktion ändå…eller nä helvete heller. Risken är att jag förlorar mitt fokus och tröttnar, blir likgiltig inför det och tappar intresset…nä det är hatet som är bra, så länge hatet har en funktion att hålla mitt engagemang i gång! Men det är inget vanligt dumt och destruktivt hat utan ett passionerat, drivkraftigt halvhat som egentligen bara håller mina flöden igång.

Hatar att vänta alltså…?

Lena, Teater Imba