Otålighet

Hatar att vänta, alltså ogillar starkt den känslan, om det är en känsla…? Så här då, om väntan är en situation så hatar jag den känslan som den situationen är orsak till. Kan nästan säga att jag föraktar människor som ser ett egenvärde i själva väntan. Den som väntar på något gott i helvete heller.

Jaaa visst förstår jag att det kan vara mycket bra med kontemplation och reflektion innan man handlar men det är inte den väntan jag menar, reflektion är inte väntan, det är reflektion! I väntan är man klar att agera, redo att anfalla eller förföra, man har satt på sig skorna och står färdig i hallen, punkten är satt och man vill bara publicera sin text så att man kan börja på en ny!

Det finns mer jag hatar i samma genre faktiskt… att hålla tillbaka, att inte ge allt, att helt enkelt artigt vänta på sin tur…och det värsta är att det går inte ihop med en 43-årig trebarnsmorsa med samhällsengagemang att kräva att få stå först i kön! Skit också!

Men så å andra sidan… Hata är ett starkt ord, lika starkt som ordet älska, och för mig är det samma sak. Hatar det som står i vägen för det som ger mig passion, för det jag älskar. Så väntan har väl sin funktion ändå…eller nä helvete heller. Risken är att jag förlorar mitt fokus och tröttnar, blir likgiltig inför det och tappar intresset…nä det är hatet som är bra, så länge hatet har en funktion att hålla mitt engagemang i gång! Men det är inget vanligt dumt och destruktivt hat utan ett passionerat, drivkraftigt halvhat som egentligen bara håller mina flöden igång.

Hatar att vänta alltså…?

Lena, Teater Imba

Imbanlägg... Imbainlägg... Imbalanslägg?

Så!
Nu har Lena satt ribban på bloggen så anser det väl vara mitt jobb att dumma ner det hela några snäpp. Vad ska man annars få betalt för?

Är för tillfället uppe i min hemstad Sundsvall, staden med nu flest brandvarnare för vi tänker inte bli staden som brinner upp en tredje gång. Det verkar också motarbetas med nybyggen galore! Hört det ryktas om en skyskrapa på 110 meter mitt bland alla charmiga stenhus på högst 10 meter. Vilket ger mig direkt flashbacks till en gammal klasskamrat som också var onödigt lång som även han blev en bra punkt för mötesplats om man tappade bort varandra.
”Ut med det gamla och in med nya”, som man säger!
Men nu medan jag storstädar i mitt barndoms hem lyder citatet mer ”ut med det gamla men inte den där grejen den var ju charmig”.

Hörde på ett radioprogram för ett tag sen angående specialeffekter på film att där går teknologin framåt så snabbt att det program som användes i The Dark Knight var uråldrigt innan produktionen ens var färdig. Hittade också en tidning under denna städning med reklam för en mobil med såna moderna funktioner som 4gb minne och som man kunde fälla ihop för bara 8.000-10.000kr. En mobil som vår huvudsakliga publik skulle missta för en tegelsten.

Med risk att låta som att jag försöker låta gammal så går det löjligt snabbt med allt nytt!
Och med ännu större risk att låta ännu mer som att jag försöker låta ännu äldre; kan vi inte bara njuta av det vi har lite? Njuta av klassikerna?

Det är just av den anledningen jag faktiskt gillar Våra Version av de klassiska sagorna. Där finns inget genomskinligt budskap som vi försöker skriva på näsan med permanentpenna. Inte heller några bakomliggande diskussioner som ”men barn tycker ju om godis, vi måste se till att det handlar om godis!”.
Det finns bara en tydlig kärleksfull historia där vi bidrar med vad vi själva tycker är roligt. Och bevisligen är vi inte ensamma med vår humor!

Så istället för ”ut med det gamla och in med det nya” så är jag ett stort fan av att förfina det vi redan gillar. På så vis blir en teaterföreställning vad den ska vara, underhållande. En stenbyggnad från 1800-talet blir ett hem med historia och mindre risk att brinna ner. En mobil blir ett medel att ringa personer man vill prata med! Och kolla facebook förstås… Och instagram… Och kolla busstider… Och googla vem som uttalar Groundhog Day rätt… Och ta roliga bilder med snapchat…

/Thomas, Teater Imba

Imbainlägg Numero 1

Välkomna till Teater Imbas blogg och vårt första inlägg!

Så vadan detta då? Håller inte vi på med fysisk teater och borde ägna åt oss att göra det vi gör och inte tro att vi har något att säga? Självklart kommer vi fortsätta skapa och spela teater, vi har en massa projekt igång just nu samtidigt som vi försöker marknadsföra oss så gott vi kan för att få fortsätta göra det. Det hindrar oss dock inte från att tro att våra tankar kan vara intressanta för andra också i ett sådant här forum.

Vi har nämligen valt att vara fria och vill plocka frukten av det beslutet! Låter härligt men det är såklart inte en dans på rosor att arbeta som fri konstnär i en fri teatergrupp. Precis som i alla tider handlar det om att överleva och hitta en balans mellan kompromissande och skapande, utbud och efterfrågan, ideell drivkraft och känna att man har ett värde, förutsättningar och möjligheter och allt annat som man får på köpet. Den stora vinsten med att vi är fria är att vi inte är underställda någon annan utan vi är en aktör som får tycka och tänka utan att någon annan bestämt vad vi behöver hålla oss till. Självklart innebär det risker, kan våra formulerade tankar påverka om vi får eller inte få bidrag eller stöd för produktioner som vi tycker är viktiga för vårt samhälle och för att vi får fortsätta göra det här? Tänk om vi ifrågasätter och gör oss persona non grata för alla som vi måste ha goda kontakter med för att få spela våra föreställningar? Tänk om vi inte längre blir bjudna in till kulturdialoger för att vi skriver ocensurerat? Kanske inte men det är dock risker vi måste ta. Att stå fri innebär att riskera allt men är också en förutsättning för att vinna allt, skapa förutsättningar att skapa…oj det här riskerar i alla fall att bli högtravande om inte annat!

Vi är inte så rädda ändå! Vi lever i ett demokratiskt samhälle och än så länge värnas det fria ordet och att ifrågasätta ses, av de vi skulle kunna vara rädda för, troligen som en förutsättning för att få ett bättre samhälle.  Så vi kör på det…så ser vi var vi hamnar! I bästa fall har vi lyckats inspirera oss själva och samtidigt också skrivit något som berört någon, fått någon att le, kanske fått någon att bli så irriterad att hen börjar skriva själv…eller i värsta fall blivit så patetiska att vi knappt vill läsa våra egna texter längre. Men vi utgår inte från det värsta än!

Vad ska vi skriva om då? Som sagt, frihet att göra vad vi vill...att inte behöva definiera ens det om vi inte vill! Vår tanke är att samla det som behöver komma ut ur oss här ocensurerat och med tillhörande stavfel. Det kan vara en krönika om ett tema vi vill reflektera kring, en text som kanske kommer användas i en föreställning, samhällskritik, gnäll, kärleksdikter, matlista…ja allt det vi vill skriva om. Det är vår hemsida, vår blogg och man behöver bara läsa om man vill! Vi skriver var och en från där vi är, kanske kan det bli ett sätt att lära känna oss och våra individuella olikheter fast på våra villkor…ja jag har en ovana att tjata om samma sak om och om igen för att vara säker på att alla uppfattat vad jag vill säga! Frihet, frihet, frihet….

Lena, Teater Imba