torsdag 3 augusti 2017

Jonglering eller något


Vi får relativt ofta frågan om vi kan köra lite underhållning som gyckleri eller jonglering eller något. Det kan vara i samband med en invigning eller avslutning eller liknande. Ganska diffust men tydligt är att de inte vill ha en föreställning i alla fall. Och här börjar jag tveka på något, något börjar bli jobbigt för en som inte riktigt är bra något, något som syns i alla fall och det verkar som de vill ha något att titta på? Något?

Så vad är det som gnager egentligen? Avundsjuka troligen! Att inte kunna jonglera med trasiga glasflaskor eller bakåtvolta upp på någons axlar lite coolt känns varken realistiskt eller ens spännande att lära sig vid 43 års ålder med ischiaskänningar och tidsbrist? Men är det verkligen det? Ju mer jag tänker på det så nä, det är inte det. Det är nåt annat och jag känner det i magtrakten och jag måste försöka formulera ut det…

Jag ska inte börja med att förklara vad vi inte gör…jag veeet, det är ju så klart som att börja i fel ände. Sorry, jag börjar om, för kanske måste det klargöras vad det är vi gör egentligen!

Jag, tillsammans med mina kollegor, arbetar på golvet för att skapa material för att berätta. Oberoende av för vem så är processen samma, att även om inspirationen kommer från en text, en regissör, en idé, en rörelse, ett musikstycke så är det något nytt, något som inte är gjort förut, åtminstone inte från det perspektivet. Det sätts samman och förhoppningsvis finns där till slut en berättelse som man hoppas och tror även är angeläget för andra. Angelägenheten kan självklart vara allt ifrån personlig identifikation och samhällskritik till att då och där dela skratt med varandra. Jag värderar varken genrer eller publikvänlighet, angelägenheten ligger i berättandet och är den ärlig och fri så har den alltid en mottagare. Det är min övertygelse.

Så till gyckleriet…varför kommer paniken, frustrationen och mindervärdeskomplexet…och frågorna? Varför och för vem? Ska folk bara titta på oss? Ska vi imponera på dem? Plötsligt blir vi några andra, villkoren förändras och skapandet är inte så fritt längre. Förstå mig rätt nu, att behärska dessa färdigheter är en tillgång, ett redskap för det skapande jag vill värna. Att bli medveten om sin kropp och hur den kan användas är en förutsättning för skapande men kanske inte ett mål i sig självt? För det behovet ser vi redan tillfredsställt på så många andra ställen runt omkring oss, i idrotten till exempel. Där kan vi imponeras av våra förebilder och kanske, genom att utmanas av dessa lockas våra egna drivkrafter fram. På gott och ont skapas individualistiska mediearketyper efter våra behov att titta på och beundra. Jag menar inte att det är något dåligt förutom att det finns redan ju…

Ambitionen bland oss som håller på med att berätta historier är kanske inte att bli beundrade eller imponerade av utan speglas av. Att visa allt, våra styrkor och svagheter i salig blandning, så att man inte längre vet vad som är vad längre…för det kanske inte går att säga vad som är vad längre…  för vad är i ärlighetens namn våra styrkor och våra svagheter och i vilka andra sammanhang får jag tillfälle att ifrågasätta dessa utan att gå under i prestationskrav och samhällskonventioner?

I den sista förfrågan om och ifall vi kunde vara underhållning i form av gyckleri svarade vi att vi kan absolut komma och visa upp oss …men inte som jonglörer utan som världsmästare i nästan allt, med betoning på nästan…

/Lena, Teater Imba


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar