Vi får relativt ofta frågan om vi kan köra lite
underhållning som gyckleri eller jonglering eller något. Det kan vara i samband
med en invigning eller avslutning eller liknande. Ganska diffust men tydligt är
att de inte vill ha en föreställning i alla fall. Och här börjar jag tveka på
något, något börjar bli jobbigt för en som inte riktigt är bra något, något som syns i
alla fall och det verkar som de vill ha något att titta på? Något?
Så vad är det som gnager egentligen? Avundsjuka troligen!
Att inte kunna jonglera med trasiga glasflaskor eller bakåtvolta upp på någons
axlar lite coolt känns varken realistiskt eller ens spännande att lära sig vid
43 års ålder med ischiaskänningar och tidsbrist? Men är det verkligen det? Ju mer jag tänker på det så
nä, det är inte det. Det är nåt annat och jag känner det i magtrakten och jag
måste försöka formulera ut det…
Jag ska inte börja med att förklara vad vi inte gör…jag
veeet, det är ju så klart som att börja i fel ände. Sorry, jag börjar om, för
kanske måste det klargöras vad det är vi gör egentligen!
Jag, tillsammans med mina kollegor, arbetar på golvet för
att skapa material för att berätta. Oberoende av för vem så är processen samma,
att även om inspirationen kommer från en text, en regissör, en idé, en rörelse,
ett musikstycke så är det något nytt, något som inte är gjort förut, åtminstone
inte från det perspektivet. Det sätts samman och förhoppningsvis finns där till
slut en berättelse som man hoppas och tror även är angeläget för andra.
Angelägenheten kan självklart vara allt ifrån personlig identifikation och samhällskritik
till att då och där dela skratt med varandra. Jag värderar varken genrer eller
publikvänlighet, angelägenheten ligger i berättandet och är den ärlig och fri
så har den alltid en mottagare. Det är min övertygelse.
Så till gyckleriet…varför kommer paniken, frustrationen och
mindervärdeskomplexet…och frågorna? Varför och för vem? Ska folk bara titta på
oss? Ska vi imponera på dem? Plötsligt blir vi några andra, villkoren förändras
och skapandet är inte så fritt längre. Förstå mig rätt nu, att behärska dessa
färdigheter är en tillgång, ett redskap för det skapande jag vill värna. Att
bli medveten om sin kropp och hur den kan användas är en förutsättning för
skapande men kanske inte ett mål i sig självt? För det behovet ser vi redan
tillfredsställt på så många andra ställen runt omkring oss, i idrotten till
exempel. Där kan vi imponeras av våra förebilder och kanske, genom att utmanas
av dessa lockas våra egna drivkrafter fram. På gott och ont skapas individualistiska
mediearketyper efter våra behov att titta på och beundra. Jag menar inte att
det är något dåligt förutom att det finns redan ju…
Ambitionen bland oss som håller på med att berätta historier
är kanske inte att bli beundrade eller imponerade av utan speglas av. Att visa
allt, våra styrkor och svagheter i salig blandning, så att man inte längre vet
vad som är vad längre…för det kanske inte går att säga vad som är vad
längre… för vad är i ärlighetens
namn våra styrkor och våra svagheter och i vilka andra sammanhang får jag
tillfälle att ifrågasätta dessa utan att gå under i prestationskrav och
samhällskonventioner?
I den sista förfrågan om och ifall vi kunde vara
underhållning i form av gyckleri svarade vi att vi kan absolut komma och visa
upp oss …men inte som jonglörer utan som världsmästare i nästan allt, med
betoning på nästan…
/Lena, Teater Imba
/Lena, Teater Imba